Publicerat

Läst: Conquistador del I och II

Den grafiska romansviten Conquistador med manus av Jean Dufaux och illustrationer av Phillipe Xavier tar avstamp i aztekernas Tenochtitlan år 1520 och den sägenomspunna skatt som vaktas av gudalika monster och en skräck som slutar huvudsakligen i galenskap och död. Berättelsens insteg är mötet mellan den aztekiska högkulturen och Cortez kolonisatörer, exploatörer och äregiriga skattletare. Det finns inte några självklara gränser mellan godhet och ondska, utan girighet och maktlystnad, kryddad med olika föreställningar om gudomar, förekommer hos alla fraktioner i eposet. Det är som sagt en mörk historia som framför allt resulterar i olika slags hämnd, lidande och död.

Berättelsen är realistiskt tecknad och innehåller både kapabla kvinnor och män. Den röda tråden är framförallt spunnen av skräck och action där jägaren blir den jagade. En jakt som är både mänsklig och omänsklig, där fienden är både de andra människorna och såväl gudalika monster som inre demoner av galenskap. Monstren, skräcken och galenskapen leder mina tankar till bl.a. Lovecraft och Cthulhu.

Jag tyckte mycket om berättelserna som hade nerv och gav mersmak, även om albumen inte fastnade i hjärna och hjärta som någon absolut favorit.

Conquistador består av två album som är utgivna av Albumförlaget och finns att köpa hos bl.a. Scienfictionbokhandeln, Adlibris (del I och del II) och Bokus (del I och del II).

Claes

Publicerat

Läst: Ingen tycker om en goblin

Mina barn älskade när jag läste Ingen tycker om en goblin högt för dem. Det är en träffsäkert berättad saga och barnbok av klassiskt snitt med korta texter tillsammans med uttrycksfulla bilder. För den som kan sin folklore, läst fantastik eller spelat rollspel är goblins välkända. Någon allmänt vedertagen svensk översättning finns såvitt jag vet inte, utan det engelska ”goblin” eller ibland tyska ”kobold” brukar få gälla. I olika sammanhang spelar de lite olika roller, men brukar ställa till med hyss och rackartyg eller regelrätta skurkstreck. Just i denna saga så är dock en goblin huvudperson och vi följer dennes perspektiv. När ett gäng äventyrare, hämtade ur vilket digitalt eller bordsrollspel som helst, dundrar in i vår goblins grotta med ägodelar, och plundrar allt, så är det både lite hemskt och ledsamt. Äventyrarna stjäl till och med vår goblins vän skelettet. Det blir upptakten till bokens äventyr.

I berättelsen varvas mindre bilder med större vyer och kortare texter med lite längre (fast några långa tirader blir det aldrig). Det är en bok som är bra att läsa högt ur och där det går att både minska och öka takten, liksom spänningen, genom att endera stanna upp vid bilder och utforska dem eller snabbt skynda vidare för att ta reda på hur det går. När jag läste högt för mina barn Hilda (9), My (6) och Rasmus (3) så drogs barnen med i skratt och andhämtning av spänning och några sorgliga suckar. Så äventyrets berg-och-dalbana av känslor som högläsningsbok fungerade bra.

Jag spelleder en del rollspel för barnen, t.ex. Hjältarnas tid, Sagospelet Äventyr, Järn och Mouse Guard. Ingen tycker om en goblin är ett fint insteg till Drakar-och-demoner-liknande rollspelsäventyr med en fin liten skruv som ställer saker lagom på ända eftersom det är monstret som är huvudpersonen i denna berättelsen. Berättelsen i boken är enkelt och tacksamt att göra om till ett rollspelsäventyr, där hjälpsamhet, utforskande och samarbete står i fokus före slumpmässiga bataljer på liv och död i grotta efter grotta under jorden.

Boken är skriven av Ben Hatke, utgiven på svenska av Verbal förlag och finns att köpa bl.a. hos Sciencefictionbokhandeln, Adlibris och Bokus.

Stort tack till Verbal förlag för recensionsexemplar!

Claes

Edit: Repostat på Facebook och Twitter mars 2018 eftersom boken finns på bokrean hos förlaget.

Publicerat

Läst: Den stora jordgubbsjakten

”Den stora jordgubbsjakten” av Oskar Källner och Marta Leonhardt är en lika välskriven som vältecknad berättelse med sagokänsla som blixtsnabbt kan associeras tillbaka till både Grimm och Aisopos. Berättelsen utmanar enkelspåriga föreställningar, bjuder på tänkvärdheter och är ett fint insteg för samtal om frågor kring t.ex. hjältedåd, egenskaper, färdigheter och, tja, varför inte evolutionen?

Sagan utspelar sig i Storskogen där nissarna under äldsterådet får bud om att det rödaste av alla bär siktats bortom Svarta ån. Tiden är inne. Hjältar ska sändas för att hämta bäret. Den stora jordgubbsjakten är här.

Jag har läst boken högt för Hilda (9), My (6) och Rasmus (3). Boken fick tre tummar upp av tre möjliga och skulle genast läsas om. Tre gånger. Barnen älskade både sagan och illustrationerna (om de båda nu går att skilja åt i en sagobok av detta slaget). Både text och bilder bjöd upp till samtal om tingens ordning. Hilda och My annde redan från början att sagans tillsynes givna segrare kanske inte var så självklara. Rasmus förlorade sig i bilderna och varje uppslag tog sin tid för att folk, fä och figurer skulle tittas på noga och pratas om till punkt.

Tillsammans med barnen burkar jag spela rollspel och ”Den stora jordgubbsjakten” är ett utmärkt insteg till rollspelsäventyr. Jag tänker att de tre tävlande i jakten på jordgubben skulle kunna vara lag eller patruller istället för enskilda, så att äventyret tydligt handlar om t.ex. samarbete genom hinder och förbi utmaningar. Äventyret är enkelt att omsätta i t.ex. Sagospelet Äventyr eller Mouse Guard.

Boken som är ett givet julklappstips är utgiven av fantastiska Fafner förlag och finns att köpa hos t.ex. Adlibris och Bokus.

Stort tack till Oskar både för tidigare berättelser denna saga — extra tack för ett fint dedikerat recensionsexemplar så här innan helgerna.

Claes

Edit: Denna recension tycks inte ha delats på Facebook och Twitter i december 2017, så jag repostar med uppdaterad delning nu i början av mars 2018.