Det har gått ett tag. Förr spelade vi Genlab Alfa och Maskinarium. Sedan lämnade vi postapokalypsen. Vandrade i Davokar, Ravland och de marker som vaktas av mössens garde. Friformat och improviserat SOEs agenter under andra världskriget och lekt med franskbelgiska tecknade serier under det kalla kriget. Nu har vi pratat pandemi och zombier och annat. Häromdagen föreläste jag på ett bibliotek om krisberedskap och tipsade om lekar och spel för att öka barns, vuxna, familjers, skolors och samhällets förmåga att hantera kriser och katastrofer. Var tid har sina monster och sitt motstånd. Jag hade mig några travar böcker som förslag på litteratur och rollspelen Mutant: År Noll, Skrômt och Chock: Åter från graven som inspirerande spel. Ikväll spelledde jag barnen i Sverige efter undergången igen.
Min idé var att bryta ner eller hacka Mutant för att spela närmare vardagen och extrapolera pandemin i nuet. Så har jag gjort med behållning tidigare. Men idag saknades lite av tid och framförallt kom jag på mig själv med att ha tappat känslan för regelsystemet i Mutant. Så jag valde en annan väg. Vi utgick från startboxen, snickrade snabbt ihop rollpersoner och följde de första äventyren i boxen sisådär.
Jag spelledde två ungar i elvaårsåldern och en åttaåring. De var trötta och lyckades gå omlott med varandra ifråga om ork, koncentration och inställning till spelet. En av spelarna har bara varit med en gång tidigare. De två andra har spelat eller åtminstone provat på att spela en mängd rollspel.
Det blev zonstrykaren Jena, skrotskallen Delta och fixaren Noria som allihop med en hårsmån överlevde ikväll. De vaktade Arken, kom i konflikt med bossarna i skuggan av den Gamles långsamma dödskamp, avstyrde en attack från något vargliknande muterat sattyg, kämpande mot röta, sökte vatten och krubb, försvarade sitt vatten och krubb, trotsade beslutet om karantän, gav sig ut från Arken …
Alla spelare gjorde ett bra jobb att variera intelllekt, känslor och våld i sina rollpersoner. Någon strid mot det okända blev hänsynslös och alla skulle dött om inte en av spelarna gett sig hän sin rollperson, mutation och pressade slag. En avslutade episod (där vi lämnade startboxens ledstång) innebar möte och en viskning om samarbete med rubbitar. Det hade kunnat sluta i blodbad innan det ens börjat. Men rollpersonerna visade prov på imponerande iskyla i något kritiskt ögonblick. Sjungande bågsträngar, visslande pilar, krutrök och skrot i luften ersattes av ett trevande samtal och ett begynnande samarbete.
Spelet avslutades på ett sätt som kan vara både klart i sig självt och möjligt att fortsätta. Det är lite oklart hur vi gör i skrivande stund. Barnen var nöjda och den aldrig så lilla kopplingen mellan spelets vatten, krubb och röta visavi verklighetens beredskap och pandemi blev med facit i hand helt okej.
Jag spinner vidare på idén att göra ett pandemi-närmare hack. Kanske något att köra som add on efter zombieprat etc i skolor och på bibliotek framöver.
Claes