Detta är bra. Mycket bra även om det inte är Franquin-bra (för att ange något slags mått). Berättarglädje. Humor. Action. Äventyr. Bilder som för berättelsen framåt och skapar en illusion av rörelse, fart och fläkt. Året är 1989 och Spirou och Nicke ger sig i kast med en räddningsaktion i Östberlin bakom Järnridån. Det är ett äventyr där våra hjältar behöver navigera blixtsnabbt mellan den östtyska säkerhetspolisen Stasi, en gammal ärkefiende, två svårflörtade underjordiska motståndsrörelser och ett hemligt vapen.
Förordet av Per A.J. Andersson hjälper den gemene svenske läsaren att sätta berättelsen i sitt historiska sammanhang. Bara denna text är ett pedagogiskt genidrag som ger boken en extra kvalitet. Utöver att vara hejdundrande underhållning, så får boken potential som underlag för utbildning. Perfekt för en pedagog som arbetar med barn från sisådär mellanstadieåldern och uppåt.
Seriens författare är Felix Görmann som skriver och ritar under signaturen FLIX. Görmann är född 1976 och verksam i Berlin. Oaktat hans personliga upplevelser av det kalla kriget och livet i Östberlin när det begav sig så fångar han många av problemen med den demokratiska tyska fredsstaten DDR på en sidas snabbgenomgång. Den uppmärksamme kan knappast undgå att le lite åt hälsningarna till både de frihetsälskande gallerna och cowboyen som skjuter snabbare än sin egen skugga. Den som minns barnprogrammen som Sveriges television köpte in en gång i tiden borde få åtminstone någon ”klick”-känsla av minnen i den idylliska bilden med barn och skrattande djur och natur.
Jag tycker att boken är bra ritad och att berättelsen flyter filmiskt framåt. Det är lätt att navigera mellan text och bild, liksom från en ruta och vidare till nästa och nästa. I grund och botten är det klara och glada färger, men då och då bryts det av med t.ex. blåvita toner vid oväder eller gråbruna toner för att markera lidandet i diktaturens vardag.
Görmanns tecknade tolkning av Spirou är helt okej och tillräckligt nära det jag uppfattar som Franquins, Fourniers, Tome & Janrys m.fl. episka kanon (jag vet att min tidslinje här är präglad av svensk utgivning). Det är lätt att känna igen figurerna och deras sätt att vara följer tidigare historier utan att vare sig spela under eller över hur-det-brukar-vara. Nicke är t.ex. i vanlig ordning lite för neurotisk för både sitt eget och sin omgivnings bästa. Spip är med i matchen och bidrar precis lagom. Spirou är initiativtagande utan att köra över Nicke vilket ger utrymme för Nickes dumheter samtidigt som Spirou tar och behåller initiativ och driver äventyret framåt.
Det går så klart att hitta luckor i historien och en del grejer är inte bara löjligt orealistiska utan over the top eller too much. Men jag har inte några problem att förhålla mig till det, utan kan t.o.m. fascineras och förtjusas. Det finns precis lagom med berättarglädje för att med ett leende och nyfikenhet över vad som händer härnäst surfa på vågen av tecknat äventyr och över luckorna och tokigheterna. Så som det var när jag var liten och satt fängslad av MacGyver eller The Persuaders – eller Tintin eller Spirou.
Jag hoppas att Görmann får möjlighet att berätta mer om Spirou. Det är det bästa betyget jag kan ge honom.
Claes