Rita vad ni vill medan jag berättar om överhäxan Baba Yaga, sa jag. Sedan lyssnade vi på balalajka, drack svart sockrat te, och barnen ritade ett sagoland som hunnits ifatt av tiden medan jag läste högt ur Oktoberlandet.
Jag har läst men inte haft tillfälle att spelleda Oktoberlandet. Det är ett av de vackraste och mest inspirerande spelen jag har. Trots att jag använt Fate som system för diverse äventyr med barnen så har jag inte riktigt lyckats husregla Oktoberlandet för spel med barnen 3-9 år och jag har saknat annan grupp att spelleda. Så ikväll kompromissade jag. Jag letade upp lämplig bakgrundsmusik på Spotify, laddade en kanna te, placerade kritor och pennor på bordet, och satte de tre äventyrarna framför varsitt A3-ark med varsin mugg sockrat te. Rita vad ni vill medan jag berättar om överhäxan Baba Yaga, upproret, hemliga polisen och tsarens välde i öster.
Jag högläste Spelvärldens idé (med några ändrade ordval) och blandade sedan några fria improvisationer för att fånga upp barnens tankar, frågor och påståenden, med enstaka passager ur både regelbokens övriga delar och Lintovaffären. Eftersom barnen gillat att läsa om väsen och oväsen i diverse bestiarium så gjorde jag några väl valda nedslag i Lintovaffärens kapitel Livet i ordning.
Det slutade inget vidare. Eller det gick bra med ett nödrop. Ett barn dröp av på eget bevåg för att lämna över det äckliga kaffet (all varm dryck som inte är drickchoklad är att betrakta som kaffe — äckligt på olika sätt), ett barn ritade och färglade sin värld i godan ro, och ett barn förlorade greppet fullständigt. Tröttheten gjorde ett eldöverfall och lyckades nedkämpa barnets exekutiva funktioner inklusive frustrationstolerans till sista synaps. Limbiska systemets gerilla genomförde ett kuppförsök och satte den hetlevrade sergeant Amygdala som chef. Ilska och sorg om vartannat. Inget blev bra. Jag förmådde luftlandsätta en jägarpatrull som sinnrikt tillfångatog Amygdala och lyckades installera en vikarierande exekutiv funktionär. Vi avslutade med ett gemensamt ritande — balanserandes på en spindelvävstunn och mycket skör tråd där akten bestod i att följa det lilla barnets noggranna ritinstruktion. Svettigt.
Nåväl. Det vore att ta i att säga att vi spelat Oktoberlandet. Men. Vi har börjat bygga en nyfikenhet. Jag tänker att vi hackat oss ner genom Oktoberlandets permafrost, lagt ett frö av förväntan och fascination tillrätta, och med några delar magi och några delar vetenskap låtit skapa förutsättningar för fröet att gro. Det borde gå att fortsätta att berätta sagor och sägner om Oktoberlandet. Låta barnen teckna land, folk, fä, väsen, oväsen, attiraljer och hjältar. Och så. Spela.
Claes